Tja,

Ett tag sen..
Denna blogg verkar bara fungera att skriva på när jag mår dåligt ;p

Men eftersom jag inte har tänkt må dåligt på ett bra tag så har jag faktiskt startat en ny blogg.

http://idareyoutoquit.blogg.se

Grundtanken är väl att den ska vara en dagbok över hur jag hanterar min övervikt, en inspirationskälla för dem som hittar till den och behöver extra pepp inför träning, kost och att gå ner i vikt.
Jag kommer köra mig eget race, medans jag letar efter vad som fungerar för mig.
Men mer info om den delen i den bloggen :)


Nu är lunchen slut och dags att sätta igång att jobba igen.
Kom ihåg:

DONT QUIT!

Jag har förstått att jag är allvarligt sjuk. Eller har varit. Hur många i 20-årsåldern känner du som har 6 blodproppar i högra lungan?
Visserligen kommer förhoppningsvis detta vara över inom dem närmaste 6 mån. Jag tar blodprover minst 2 ggr/vecka beroende på hur mitt PK-värde är. Dem mäter alltså hur tunt blodet är. Äter Waran och kompletterar med Fragmin-sprutor om jag måste. Dessutom måste jag bära ett sånt där jättefint halsband där det står att jag är lättblödande.
Utöver det uppenbara, att jag har fått blodpropparna pga rökning och p-piller (Diane) så har jag gått upp en del i vikt.
Ca 8-10 kg sen ett år tillbaka.
Det är sjukt mycket. Däremot så levde jag som singel under ca 2 mån och levde bara på cheeseburgare och Captain Morgan+Cola.. Vilket konstigt nog gjorde att jag gick ner i vikt.


Precis innan jag blev sjuk, den 11 juni, så hade jag tränat hårt i ca 2 mån och förändrat kosten. Lagt av med colan som är min last och bara ätit en bit mörk choklad om jag ansåg att jag jobbat för det. Dessutom så höll jag dieten hårt samtidigt som jag fick unna mig en s.k. ätardag, dvs att äta vad man ville och hur mkt man ville. Men suget efter skitmaten försvann ju ändå så vad var meningen med att förstöra det?

Hur som helst. För er som undar...

Den 11 juni vaknar jag och känner att jag är lite trött över bröstet och säger till Mathias, "Jag tror jag har fått lunginflammation". Han svarar att nej det har du nog inte och förklarar att man är snuvig och hostar mycket samt har massa slem i luftvägarna vid en lunginflammation då han har haft det.
Jag skrattar bara och byter om för att åka och träna. Kör ett medel-spinningpass på 55 min, duschar och åker hem. Byter om och drar med mig en nutrilettshake i bilen och drar till stallet för att hålla lektion för en stallkamrats dotter.
Väl efter lektionen, kl är ca 14, så rider jag och Linn ner till stranden och badar med Conzert och Tolero. Vi busar, rider i bikini och shorts och galopperar över ängarna. När vi kommit tillbaka till stallet så sätter vi oss i solen och jag känner att det hugger mer i högra sidan. Det känns alltså som ett mjälthugg som inte släpper.
Jag dricker lite vatten och antecknar för mig själv i huvudet att mina fötter är lite svullna och svalkar dom i iskallt vatten medans vi fyller på hästarnas kar.
Någon timme senare är jag på väg från stallet och ringer min kära Nadija för att ta en cigg i solen..
Jag visar mina svullna fotleder och fötter för henne eftersom jag inte fick igen mina gladiatorsandaler och jag säger att det säkert är värmen.
Jag rullar hemmåt och smärtan efter vad jag tror är ett mjälthugg sitter kvar.
Mathias och jag käkar middag vid 7-8 och efter duschen så tänkte jag att jag lägger mig eftersom jag ska upp tidigt på söndagen och träna.
Ungefär vid halv 10 så inser jag att jag inte kan andas djupt, och att det är mjälthugget vägrar släppa.
Ni anar inte paniken som kommer krypandes när man slänger sig runt i sängen för att hitta en position som tillåter en att andas och inser att det inte går...
Jag och Mathias diskuterar om vi ska åka in till akuten eller inte, och jag frågar mamma och hon håller med, att vi borde åka in. Men jag ringer vårdguiden för att se vad dem tycker. Självklart tyckte dom att jag skulle åka in.
Men den lilla envisa, macho-bruden i mig säger att vi åker in imorgon istället.
Nytt sovförsök.
Aj aj aj, det går inte. Får ingen luft.
Klär på mig och packar väskan och åker med Mathias till akuten.
Vi var framme ca 22.30, jag går fram till luckan och förklarar mitt problem samtidigt som tårarna rinner och jag försöker andas. Notera att jag körde in själv och tog en cigg på vägen dit..
Det tar mindre än 5 min innan en sjuksköterska hämtar mig och leder mig in till ett privat rum, tar blodprover och blodtryck på en gång och frågar standardfrågorna. Hämtar en EKG-maskin och sätter fast på mig. Den fick jag leva med i 5 dygn. 
10 minuter efter det kommer läkaren in och säger att jag syresätter mig bra men att min puls är för hög. Alltså att mitt hjärta arbetar onödigt hårt och att det antingen är ... en lunginflammation eller blodpropp. Hon säger att hon får svar inom 2-3 min.
Hon kliver ut ur rummet och hinner förmodligen bort till disken innan hon kommer tillbaka in igen och meddelar: "Du har en blodpropp i högra lungan, vi måste röntga dig på en gång och du ska få en nål i armen".
Jag och Mathias tittar på varandra och nästan småler, nervöst.
Läkaren mäter mina vader och konstaterar att den vänstra vaden är något tjockare än den högra.
Väl uppe på röntgen efter att ha fått kanyl i armen så får jag lägga mig på en brits och får kontrastvätska insprutat i armen. Väldigt obehaglig känsla första gången måste jag säga. Man blir varm i hela kroppen och dessutom känns det som att man har kissat på sig. Inte en trevlig känsla eftersom jag dessutom var kissnödig.
Jag hör sköterskan och röntgensnubben (i brist på ett bättre ord) diskutera bilderna innan dem kommer ut och tar loss mig. Och ja, det är precis som i filmer, en tunnel man åker in i och måste ligga heeelt stilla. Det lilla jag hörde av deras diskussion lät inte så bra.
Jag får lägga mig i min säng igen och körs ut i korridoren och in i nästa rum, en vanlig röntgen där jag fick stå i olika vinklar och dem tog en massa bilder.
Sen kommer en ung kille och hämtar mig och kör mig till avd 75 där jag ska övernatta. Vid den tiden hade Mathias ringt mina föräldrar som var på väg med kläder och datorn till mig.
Sköterskorna flockan runt mig, klappar mig på pannan och ojjar sig. Tar med blod och blodtryck och syresättningstest (ni vet en sån där man får ha på fingret som man ser i filmer).
Då är alltså klockan runt halv 1 och jag får ett rum och sköterskan säger att dem kommer in igen och tar nya blodprov vid 6 och att läkaren kommer vid 8-9.
Familjen åker hem och jag somnar.
Vaknar mitt i natten av att dom pumpar upp min arm för att ta blodtryck och ser att klockan redan är 6. Trodde jag hade sovit i 30 minuter.
Läkaren trillar in vid 9 och talar om att jag inte bara har en STOR propp, utan att den är, i hans ord, Anmärkningsvärd stor och att jag dessutom hade 5 små proppar runt om i lungan.
Jag får heparindropp som jag ska ha i dygnet runt, dom kommer ta blodprov var sjätte timme för att kunna dosera mig och kommer få stanna minst en vecka. Okej tyckte jag, så länge jag får ha det här egna rummet.. Mathias tog ledigt från jobbet och var hos mig varje dag.
Min vänstra arm var lila efter alla blodprov. Andra natten höll dom på i två timmar, en sköterska höll i mig, den andra försökte sticka mig. Dom båda var värdelösa så till slut stack dom mig i foten.
Dag 3, tisdag, har jag fortfarande lika ont så dem skickar ner mig på röntgen igen för att se så propparna inte blir större trots heparinbehandlingen. När jag får svaret så skrattar jag bara och tittar på Mathias: "VAD VARE JAG SA!? HAHAHA",
Jovisst, självklart hade jag fått dubbelsidig lunginflammation pga blodpropparna som orsakat en lunginfarkt (tänkt hjärtinfarkt fast i lungan) vilket betyder att halva min högra lunga fick ungefär 20% syre då blodet inte kom ner. Det förklarade ju även varför det gjorde så ont att andas djupt. Det gick ju liksom inte.



För att inte skriva klart denna bok idag... Så sammanfattar jag lite kortare med:

Jag kommer få äta blodförtunnande i 6 mån. Och ta fragminsprutor om jag flyger längre än 4 timmar eller om värdet går ner.
Aldrig mer äta p-piller, tack och lov för enormt många andra alternativ.
Har slutat röka, trots att jag fuskar lite nu på semestern.
Lämnar jobbiga jävla blodprov minst två ggr i veckan (tom här i Prag).
Jag får inte rida ensam i skogen, ifall att jag ramlar av kan jag få en inre blödning. Och ska helst ha sällskap om jag rider på ridbana.
Jag måste ta det lugnt med alkoholen då man blir mer lättblödande. Jag har tur som kommit förbi suparstadiet i mitt liv.



Jag kunde ha dött om jag inte hade åkt in den där lördagen. Min lunga hade kollapsat och jag hade slutat andas och somnat in.